Paniksyndrom och agorafobi

Vad är paniksyndrom och agorafobi?

Att kunna känna ångest är nödvändigt för oss människor. Ångesten fungerar som en slags alarmsignal, vilken hjälper oss att undvika eller fly från faror. De flesta av oss har därför upplevt ångest och/eller någon enstaka panikattack. Ibland kan känslan av ångest bli så stark och närvarande att det är svårt att fungera i vardagen. Paniksyndrom, även kallat panikångest, innebär att man får plötsliga och intensiva ångestattacker med kraftiga kroppsliga symtom. Hjärtklappning, bröstsmärtor, yrsel, andningssvårigheter, orolig mage, och/eller overklighetskänslor är vanligt. Man kan även få ihållande smärtor i olika delar av kroppen. Ofta vet man varför, men ibland uppstår känslan av obehag och rädsla utan synlig förklaring. Attackerna skapar en rädsla för att tappa kontrollen, bli galen, allvarligt sjuk eller till och med för att dö. Många beskriver attackerna som det mest skrämmande de varit med om, och det är vanligt att personer med paniksyndrom söker sig till sjukhusens akutmottagningar. Vid paniksyndrom är man drabbad av återkommande panikattacker, stark oro för konsekvenserna av dem, samt en rädsla för att få ytterligare attacker. Även besvärande nedstämdhet är vanligt. Människor med paniksyndrom utvecklar ofta agorafobi, vilket innebär att man känner obehag inför de platser och situationer man förknippar med attackerna. Man börjar då i möjligaste mån undvika dessa, eller genomlider dem med kraftigt obehag.

Vid ökad stress ökar risken för paniksyndrom fast det även kan komma som en blixt från klar himmel. När personen har problem med stress kan behandlingen även fokusera på att förebygga den ökade risken för panikattacker genom en behandling som även fokuserar på balansen mellan stress och återhämtning. Personen som har paniksyndrom feltolkar sina kroppssignaler. En hjärtklappning som kan komma från stress eller från att ha druckit en kopp kaffe feltolkas och personen tror att den ska få hjärtinfarkt. Det är inte ovanligt med personer som åker in till akuten och tror att det handlar om hjärtinfarkt när det egentligen handlar om panikångest. Man undersöker hjärtat och personen får ibland lämna sjukhuset utan att ha förstått vad problem egentligen var. Då handlar det ofta om panikångest. Ibland handlar det om yrsel och personen får katastroftankar och tror att den ska svimma, tappa kontrollen eller bli galen. Andra kan ha hyperventilering och tro att de ska kvävas eller inte få tillräckligt med luft. Det som är gemensamt för personer med paniksyndrom är feltolkningen av kroppssymtomen och katastroftankarna. 

Det som sedan händer är att personen börjar undvika på olika sätt. Personen kanske slutar dricka koffein eller slutar springa på löpbandet. Logiken är: om jag inte triggar mina kroppssymtom så kan jag inte få panikångest. Problemet med detta är att personen då får ett krympt liv där den inte längre kan göra så mycket aktiviteter. Ett annat problem är att personen vidmakthåller sin panikångest eftersom den lär sig att det enbart gick bra på grund av att den undvek sånt som triggar igång kroppen. Föreställningen om att kroppssymtom kan vara farligt lever därmed kvar. Personen får därmed inte möjlighet till nyinlärning som visar att katastroftankarna inte stämmer. Det är viktigt för personen med panikångest att lära sig och förstå att det är hjärnan som spekulerar och försöker förstå symtomen och lägger då in antaganden som inte stämmer. Personen som har dessa felaktiga antaganden tar dessa tankar som sanningar vilket ger ännu mer symtom eftersom tankens kraft är stark och påverkar hela kroppen. Då är personen inne panikattackens onda cirkel där kroppssymtomen ger katastroftankar som ger ännu mera kroppssymtom et. c. Genom bland annat psykoedukation och olika typer av exponeringar: interoceptiva, imaginära och in-vivo så kan personen få nya erfarenheter utan sina undvikanden och säkerhetsbeteenden där den ser att symtomen inte är farliga vilket gör att personen får färre panikattacker eller slutar få panikattacker överhuvudtaget.